Jag borde ha anat att en dag som börjar så dåligt som denna icke kan ta slut så mycket bättre heller. Okej, visst såg det lite ljusare ut där ungefär halvvägs, men sen gick det bara utför. Stumpan kan vara så fruktansvärt envis. När jag för femtioelfte gången lagt henne tillbaka i sängen och stänger dörren, och hör hur hon pigg som en mört skuttar tillbaka och skrattande springer ut ur rummet... Det finns inga ord som kan beskriva den frustration jag känner i det ögonblicket.
Jag vet inte hur många gånger jag lade ner henne på nytt och på nytt och på nytt. Jag prövade allt jag bara kunde tänka mig, från att vara knäpptyst till att förklara för henne att på natten sover man. Jag var lugn och ledsen och arg och likgiltig. Jag stod och väntade utanför dörren, satte mig på golvet med ryggen mot henne, satt bredvid henne i sängen. Efter två (!) timmars kämpande somnade hon när jag satt på huk bredvid sängen och pajade henne på huvudet (mellan ögonen som på katter för att vara exakt) samtidigt som jag viskade "sssssshh, ssssshh".
Jag fattar inte hur jag ska få flickebarnet att sova. Jag som stenhårt tror på att barn ska somna själva i sin egen säng har "sjunkit så lågt". Fattas bara att jag lägger mig bredvid henne i sängen nästa gång. (Nu menar jag inte att jag tycker illa om andra som gör dylikt, var och en får göra precis som de vill med nattningen, jag vill bara inte göra så själv). Tidigare somnade hon hur lätt som helst, vi lade ner henne i sängen, läste "Gud som haver", pussade, sa go'natt och gick sen ut ur rummet och stängde dörren, och då somnade hon! Hur ska vi komma tillbaka till det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar